Luis Albert de Cuenca

Luis Albert de Cuenca (Madrid 1950) gästade Stockholm och Cervantesinstitutet den 10 juni. de Cuenca är en central gestalt i den spanska poesin. Han är klassisk filolog, har varit chef för Nationalbiblioteket och var sekreterare i högerregeringe Aznars kulturdepartement. Som poet tillhör han den spanska 70-talsgeneration med dess intresse för det ”poetiska” som på många vis återknöt till högmodernismen. Tillsammans med t.ex. Miguel d’Ors, Luis Antonio de Villena odlade de Cuenca en ytterst litterär poesi. Han debuterade 1971, men fick sitt stora genombrott 1983 med sin fjärde bok Necrofila (1983). Han återvänder gärna till klassiska former och versmått och det finns mycket ofta klassiska referenser i hans poesi. Det är inte att förvåna att han vid sidan av Homeros (Odyssén) och Euripides översatt den store hellenistiska verskonstnären Kalimachos (epigrammen). Den största av de Cuencas influenser förefaller mig ändå vara Borges, det gäller såväl det filologiska incitamentet i poesin, formlekarna men också – och kanske framförallt – det lätt ironiska förhållandet till de ständigt återbrukade klassiska ämnena som ”poesin”, ”passionen”, ” livets korthet”, ”kvinnan”, etc.
Som många konservativa poeter av hans sort älskar de Cuenca ”populärkultur”. Det är en kärlek som lever av distinktionen. I själva verket tjänar den till att hålla ”högt” och ”lågt” åtskilda. I var och varannan intervju bedyrar de Cuenca att han inte gör skillnad på Star Wars och Dante, att han älskar deckare och serier, men bekännelserna bygger alltid på det föregivet ”radikala” i att en höglitterär klassisk filolog hyser ett sådant intresse. Hans passion vill, som jag uppfattar den, först och främst vara ”skandalös” . Attityden pekar på ett kokett drag som inte sällan skämmer också de Cuencas dikter. Under träffen på Cervantesinstitutet slog koketteriet hela tiden över i en svåruthärdlig dryghet. Poeten mästrade gång efter annan översättaren (som i all hast gjort råa prosaöversättningar ), framförallt för att visa att han genom tyskan förstod ett och annat svenskt ord. Han explicerade allusionerna i sina egna dikter mest för att peka på hur ”lärd” han var. Han apostroferade gång efter annan sin i publiken närvarande hustru, mest för att visa hur ägd hon var.
Men de Cuencas person kan inte skymma det faktum att han har skrivit fantastiska dikter, ofta är de på en gång vardagliga i sin tematik och virtuosa i sin form. På så vis kan man kanske förstå de Cuenca som en förelöpare till 80-talets ”poesía de la experiéncia” (Erfarenhetens poesi), den poetiska rörelse som under första halvan av 90-talet växte sig nästan hegemoniskt stark i den unga spanska poesin.
Relevanta länkar:
http://amediavoz.com/cuenca.htm (sida ägnad de Cuenca med ett generöst urval dikter. Språk Spanska)
http://www.cervantesvirtual.com/portal/poesia/decuenca/autor.shtml (presentation med dikter, några videor samt mp3or med inläsningar)

Magnus William-Olsson